Islands jultomtar och deras mor Grýla

Islands julpojkar är landets mest älskade julfigurer – tretton busiga bröder som varje december kommer ner från bergen. Läs om deras skräckinjagande mamma Grýla, den fasansfulla julkatten och folktron som gör julen på Island olik alla andra.

Julen på Island är en tid för ljus, festligheter, god mat och … rädsla. Kanske är rädsla en överdrift, men Island har en mycket speciell julfolklore som har levt kvar bland lokalbefolkningen i århundraden!

I stället för den kärleksfulla jultomte som många västerländska kulturer känner till är Islands 13 julpojkar kända för sina hyss. Deras mamma Grýla är ett monstruöst troll som kidnappar och äter olydiga barn, och om du inte får ett nytt klädesplagg före jul kan du räkna med ett besök av julkatten, som delar hennes aptit!

Läs vidare för att lära dig allt om Islands julpojkar, deras skräckinjagande mamma och den legendariska julkatten innan du besöker Island under julen!

Kort sammanfattat

• Islands 13 julpojkar är trollkvinnan Grýlas busiga söner. Varje december kommer de en efter en ner från bergen och lämnar presenter eller ruttna potatisar i barnens skor.

• Ursprungligen fruktades julpojkarna som farliga skämtare. Det var först under 1900-talet som de började lämna presenter.

• Deras mamma Grýla är en av Islands äldsta folktrofigurer och har rötter i nordiska texter från 1200-talet.

• De tretton julpojkarna fastställdes först 1932 genom en populär dikt av Jóhannes úr Kötlum. Dessförinnan varierade både namn och antal betydligt mellan olika regioner.

Det här behöver du veta om Islands julpojkar

Under större delen av året sägs Islands 13 tomtar gömma sig bland lavaformationerna i Dimmuborgir, i Mývatnområdet på norra Island. Andra tror att de helt enkelt bor någonstans i ett okänt bergsområde.

Från den 12 till den 24 december ger de sig däremot av, en efter en, för tretton dagar av hyss. Alla har sina egna upptåg, från busiga till skräckinjagande, som de ägnar sig åt över hela landet fram till julens slut.

De 13 julpojkarna är lika mycket en del av landets jultradition som den isländska julbokfloden och rökt lammkött.

I dag har deras framtoning blivit betydligt mer rumsren. I stället för att avbildas som troll som kännetecknas av sina illdåd bär de numera ofta traditionella röda och vita kläder, yviga skägg och breda leenden. Som professor Terry Gunnell vid Islands universitet påpekar avslöjar deras namn vad de en gång var: figurer som tog snarare än gav.

Den förändringen är i sig en jultradition som inte har överlevt. I stället för att hitta på hyss lämnar julpojkarna numera presenter i de skor som barnen ställer på fönsterbrädan, ungefär som strumporna vid öppna spisen i andra kulturer. I stället för en kolbit hittar olydiga isländska barn helt enkelt en potatis i skon på morgonen. 

Även om julpojkarna har genomgått en viss förvandling sedan 1800-talet berättar deras ursprungliga utseende och beteende mycket om Islands historia, kultur och folklore. De är också ett utmärkt exempel på hur jultraditioner skiljer sig åt runt om i världen.

Mycket av det sätt som julpojkarna ser ut på i dag kommer från Brian Pilkington, en engelskfödd illustratör som flyttade till Island 1974 och har tecknat landets folktrofigurer i årtionden. Hans bok The Yule Lads: A Celebration of Iceland's Christmas Folklore gav de 13 bröderna och deras mamma Grýla de rufsiga och uttrycksfulla ansikten som islänningar i dag förknippar med julen. Han har även illustrerat andra figurer ur den isländska sagovärlden, från troll till huldufólk och den skräckinjagande julkatten – ett arbete som gav honom smeknamnet ”den isländska julens far”.

• Se även: Julmarknader i Reykjavík

Islands tretton julpojkar

Foto från Möt julpojkarna i Dimmuborgir vid Mývatn

I dagens kultur kommer de 13 julpojkarna ner från bergen när julen närmar sig för att delta i firanden runt om i landet, leka med barn och roa festdeltagarna. Under julperioden dyker de upp på Islands nationalmuseum, klädda i traditionella kläder.

De bidrar till att göra julen på Island ännu mer stämningsfull. Detta är dock en mer familjevänlig version av den gamla isländska folkloren som julpojkarna härstammar från.

Även om de inte ärvde sin mammas kannibalism var de isländska jultrollen länge fruktade av barn på grund av sitt kusliga beteende. Före industrialiseringen trodde även många vuxna på Island i stor utsträckning på troll, så många var nog försiktiga med att avfärda berättelserna om dessa julpojkar som rena påhitt.

Julpojkarnas namn speglar brödernas olika egenheter. De presenteras i ordning nedan.

Stekkjastaur | Fårhusklumpen

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Den förste av julpojkarna som lämnade bergen för att ställa till med problem över hela Island var Stekkjastaur, eller ”fårhusklumpen”. Från den 12 till den 26 december gick han runt och plågade fåren i de hushåll han kom över.

Islänningarna brukade hålla sina får under jord under vintermånaderna. När ljudet av deras plågade bräkande ekade upp i huset var det därför ett tecken på att Stekkjastaur hade hittat dem. Ett sådant ljud var visserligen vanligt under vintermånaderna, när stormar regelbundet ansatte hjorden, men blev ändå ännu mer olycksbådande – särskilt med tanke på att fåren var livsnerven på varje gård.

Trots att Stekkjastaur var ett skräckinjagande troll begränsades han, liksom flera av sina bröder, av en kroppslig defekt. Hans stela ben gjorde det svårt för honom att ta sig fram, så det bästa man kunde göra när man hörde honom hetsa upp djuren var att vänta ut honom. Förr eller senare var han tvungen att gå vidare till grannen för att hinna skrämma så många isländska hem som möjligt före soluppgången.

Giljagaur | Klyftglupsk

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Giljagaur, eller ”klyftglupsk”, var den andra isländska julpojken som kom till människornas boplatser. Han gömde sig i ravinerna kring ett hus och väntade tills de boende hade somnat. Sedan smög han in i ladugården för att stjäla all mjölk han kunde hitta.

På så sätt berövade han familjerna den viktigaste ingrediensen i såserna som skulle avnjutas under julen – för att inte tala om den traditionella skyr.

Även om det bara var de rikare islänningarna som ägde kor bodde de flesta fattigare människor historiskt på de rikas gårdar. Därför drabbades alla av det här trollets upptåg.

Stúfur | Kortisen

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Den tredje julpojken, Stúfur eller ”Kortisen”, blev en plåga över hela Island under julen genom att stjäla hushållens stekpannor för att komma åt den goda skorpan som satt kvar. Från den 14 till den 26 december var hans aptit omättlig.

Det kanske inte låter som något särskilt allvarligt brott, men historiskt var grytor och stekpannor oerhört värdefulla på Island. Landet hade inga egna järnfyndigheter eller någon gruvindustri, så sådana varor måste importeras och var mycket dyra. För vissa fattiga familjer var de de enda ägodelarna av något värde som de hade.

Þvörusleikir | Skedlyckaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Þvörusleikir, den fjärde julpojken, är på engelska känd som ”skedlyckaren”. Varje år gav sig det här jultrollet ut på sin rikstäckande hyssrunda den 15 december. Han bröt sig in hos islänningarna och slickade hushållens skedar i hopp om att hitta en liten matbit.

Þvörusleikirs beteende var en följd av hans märkliga kroppsliga defekt. Han var groteskt mager på grund av undernäring, vilket var ovanligt bland troll, som oftast avbildades som överviktiga och muskulösa bestar.

Lärdomen av Skedlyckarens beteende är mindre uppenbar än hos många av de andra julpojkarna, men kanske handlade det helt enkelt om att få barnen att rengöra sina bestick.

Pottaskefill | Grytskraparen

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Pottaskefill, på engelska känd som ”grytskraparen”, liknar många av sina bröder genom att hans julupptåg kretsar kring frosseri. Han bryter sig in i det ena hemmet efter det andra och letar efter såskastruller, bitar av stekt kött som lämnats kvar på fatet och kastruller med säsongens grönsaker. Sedan skrapar han ur allt som går att äta.

Pottaskefill skapades utan tvekan för att uppmuntra barn att äta upp. Rester kunde locka honom att nosa vid dörren. Eftersom maten behövde sparas för att räcka under de långa vintermånaderna sågs allt svinn som mycket klandervärt. Ingen vågade ge sig ut på fisketur i det stormiga havet under den här årstiden, och ingen ville heller slakta ett djur som kunde hjälpa familjen att försörja sig under sommaren.

Askasleikir | Skållickaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Klyftglupsk är ute och stjäl mjölk, Kortisen mumsar på skorpan i stekpannorna, Grytskraparen vräker i sig rester och den magre Skedlyckaren gör precis det hans namn antyder. Den sjätte brodern, Askasleikir, var också på jakt efter en lättfångad munsbit, men hans upptåg var kanske de kusligaste hittills.

Askasleikir betyder ”skållickaren”. Han är känd för att slurpa i sig resterna av det som lämnas i skålar, eller snarare i en ”askur” – en isländsk typ av snidad skål med lock. Men sättet han gör det på är rena mardrömmen.

Varje natt lade sig Askasleikir bokstavligen under ett barns säng och väntade på att barnet skulle äta upp sin kvällssoppa eller pudding. När barnet var mätt snappade han snabbt åt sig den mat som fanns kvar och slukade den själv. Han skapades kanske för att få barn att gå och lägga sig när de blev tillsagda, eller för att hindra dem från att äta nattliga mellanmål. Han är sinnebilden av monstret under sängen.

Hurðaskellir | Dörrsmällaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Hurðaskellir har ett tillvägagångssätt som han verkar ha hämtat från ett av skräckgenrens äldsta motiv. På engelska heter han ”dörrsmällaren”, och när den här julpojken ger sig ut på sin tretton dagar långa färd under julen är det precis vad han tänker ägna sig åt.

Fram till månadens slut smög han från hus till hus, från de avlägsna delarna av Västfjordarna till det livliga centrumet i Reykjavík, för att bryta sig in och slå igen så många dörrar han kunde och väcka alla som sov därinne.

Med Islands hårda vintervindar och många torvhus provisoriska konstruktion är det inte svårt att föreställa sig hur många barn som låg klarvakna av skräck under julen och var övertygade om att Hurðaskellir gick runt i deras hem.

Skyrgámur | Skyrslukaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Måltiderna fram till jul är utan tvekan några av årets bästa. Man kan njuta av perfekt tillagat fågelkött, nötstekar, mince pies, pepparkakor, kanelbullar och alla möjliga andra godsaker. Under julen på Island förtjänar dock en rätt ett särskilt omnämnande: den goda och krämiga skyr.

Den här nyttiga, smakrika och traditionella mejeriprodukten kan med rätta beskrivas som en av Islands verkliga delikatesser, särskilt jämfört med några av landets mer ovanliga isländska maträtter, som ”hákarl” (fermenterad haj) och ”hrútspungar” (baggetestiklar).

Skyr är en njutning året runt, men under julen är den särskilt uppskattad som en frisk kontrast till de många stora stekmåltider som brukar höra högtiden till.

I den isländska julfolkloren var det dock inte bara människor som längtade efter skyr vid den här tiden på året. Det var också favoritmaten för den åttonde isländska julpojken, Skyrgámur, eller ”skyrslukaren”.

Från den 18 till den 30 december behövde denna nationella delikatess – lika god till söta som salta rätter – vaktas noga så att den inte hamnade i händerna på det här illvilliga trollet.

Bjúgnakrækir | Korvryckaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Rökning är en av islänningarnas favoritmetoder för att tillaga mat. Rökt fisk och lamm är populärt året runt, liksom rökta korvar som på isländska kallas ”bjúga”.

Från natten till den 20 december behövde man däremot vara på sin vakt när bjúga tillagades. Det var den enda mat som den nionde julpojken, Bjúgnakrækir, eller ”korvryckaren”, ville lägga sina smutsiga händer på.

Bjúgnakrækir hade ett perfekt sätt att stjäla denna isländska delikatess. Det sades att han bröt sig in i hus och gömde sig i takbjälkarna. När middagen var färdiglagad kastade han sig ner från ovan och snappade åt sig korvarna.

Gluggagægir | Fönstertittaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Den tionde julpojken som kom ner från bergen under julen var kanske den kusligaste av alla: Gluggagægir, eller ”fönstertittaren”.

Med tanke på mörkret under Islands vintrar, då det bara är ljust i omkring fyra timmar om dagen kring jul, krävs det inte mycket fantasi för att föreställa sig den rädsla barn måste ha känt när de passerade fönstren hemma på julaftonskvällarna, skräckslagna över att det fasansfulla trollet tittade in på dem.

Precis som flera av figurerna ovan verkar Gluggagægirs skrämmande beteende ha varit ett sätt att skrämma barn från att gå ut under de mörka vintrarna. Det var också en påminnelse om att den människoätande Grýla hade ögon över hela landet och höll utkik efter olydiga barn.

Gáttaþefur | Dörrnosaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Gáttaþefur, eller ”dörrnosaren”, kan ha uppstått i folktron som en personifiering av vindens visslande andetag genom Islands dragiga torvhus. Precis som Fönstertittaren och Dörrsmällaren hemsökte tanken på att han smög sig in i ett hem för att ställa till med oreda de isländska barnens mardrömmar.

Det blev ännu värre av att Gáttaþefur var känd för sin enorma näsa, gigantisk även för hans sort. Han nosade inte utan anledning: han letade ständigt efter sin favoriträtt, den isländska delikatessen laufabrauð (lövbröd).

Det här goda brödet bakas bara under julen, och bakningen är ofta en uppskattad familjeaktivitet, särskilt i norr. Brödet är runt, mycket tunt, friterat och dekorerat med intrikata mönster, vanligtvis i form av löv.

De som var kända för sina detaljerade mönster hade särskilt svårt att förlåta Gáttaþefur, eftersom han ofta stal deras laufabrauð innan de hann imponera på en enda gäst med det.

Ketkrókur | Köttkroken

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Julens mattraditioner varierar mycket mellan olika familjer, men det finns en gemensam huvudrätt på de flesta festmåltider – kött. I den isländska folkloren var det dock målet för stölder av den tolfte och näst sista julpojken, Ketkrókur, eller ”köttkroken”.

Han lurade där han kunde få tillgång till ett kök – i skorstenen, bakom dörrar, under bord, i skåp eller utanför öppna fönster – och väntade på att köttet skulle läggas fram på köksbänken. Så snart han kunde undgå att bli upptäckt tog han fram sin långa krok och högg tag i familjemåltidens huvudnummer.

Till skillnad från sin bror Bjúgnakrækir, som bara var ute efter rökta korvar, var Ketkrókur inte kräsen. Han väntade tills hela familjen hade somnat och smög sedan fram för att stjäla allt kött som fanns till hands.

Kertasníkir | Ljustjuven

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Den sista julpojken är Kertasníkir, vars namn betyder ”ljustjuven” eller ”ljusbettlaren”. Han visar sig på julafton på Island. Precis som hans tolv bröder är namnet självförklarande, även om konsekvenserna av hans upptåg var mer besvärliga än de kanske verkar.

Förr var ljus oerhört värdefulla på Island eftersom de gav ljus under det vintermörker som, som nämnts, varar omkring tjugo timmar om dygnet kring jul. Ljus var också det enda hjälpmedel som islänningarna hade för att ägna sig åt sitt historiskt stora intresse för läsning. Att samlas för att läsa under julen är en gammal isländsk tradition.

Det här bruket gjorde Kertasníkirs upptåg ännu mer besvärliga. Han ville inte ens använda ljusen för att läsa romaner och poesi. I stället ville han bara tugga på talgen som ljusen var gjorda av.

För att komma åt så mycket talg som möjligt valde han de enklaste måltavlorna i hushållet: barnen. Han följde efter dem till sovrummen eller läshörnen och stal ljusen direkt ur händerna på dem.

Kertasníkir var utan tvekan en av de mest påträngande julpojkarna och en av dem som gjorde barn mest upprörda. Alla kunde dock trösta sig med att han var den siste och att han efter tretton dagar, tillsammans med sina bröder, sin mamma och hennes katt, skulle återvända till grottorna på norra Island och ligga i dvala tills nästa jul.

I dag, när julpojkarna är mer familjevänliga och oftare ger än stjäl, är Kertasníkir den siste julpojken som ger presenter till isländska barn före jul. Till väluppfostrade barn ger han numera oftast ett ljus.

Grýla, Islands julpojkars mamma

Foto från Wikimedia, Creative Commons, av Andrii Gladii. Inga ändringar har gjorts.

Julpojkarna må ha blivit vänligare med åren, men deras mor Grýla är fortfarande ett skräckinjagande troll och en av de äldsta jultraditionerna på Island.

Den här jättinnan är en av de ondskefullaste gestalterna i isländsk folktro, och under julhelgen berättas fortfarande skräckhistorier om henne för barn. Det sägs att hon under året samlar in viskningar om barn som uppför sig illa runt om på ön. När vintern kommer ger hon sig ut för att hitta dem.

Hennes aptit på olydiga barns kött är omättlig, och varje år råder det ingen brist på hennes favoritbyte. Hon samlar ihop barnen i en säck, kokar dem i en gryta och förvandlar dem till en jättelik stuvning som ska räcka fram till nästa vinter.

Grýla skulle vara nog så hemsk om hon arbetade ensam, men tyvärr för de isländska barnen gör hon inte det. I sin bergsgrotta på norra Island bor hon tillsammans med en enorm svart katt som kallas julkatt och som också har smak för människokött.

Foto: Regína Hrönn Ragnarsdóttir

Julkattens byte är dock inte bara barn som har uppfört sig illa. Den ger sig gärna på alla barn som inte fick nya kläder att bära till jul.

Grýla bor också tillsammans med sin nuvarande make, ett troll som heter Leppaludi. Han är den minst hotfulla medlemmen i familjen och så kuvad att han närmast framstår som patetisk. Kanske av rädsla för vad som hände med Grýlas tidigare partner, som hon sägs ha ätit upp (!), försöker han inte på något sätt hejda hennes onda upptåg.

Traditionerna kring Grýla säger mycket om den isländska folktron. Att hon åt barn och sökte upp dem under julhelgen förmedlar ungefär samma budskap till barn som tomten när han kommer med kol – bara med lite mindre finess. Budskapet till barnen är tydligt: Uppför er exemplariskt under julen!

Den brutalare formen av budskapet beror kanske på att vintrarna på Island var oerhört farliga. Många olydiga barn som gav sig ut i mörker och snö kom aldrig hem igen. Dessutom fanns det mycket arbete som behövde bli klart innan de mörkaste månaderna började, vilket krävde extra flit och ansträngning av alla i familjen.

I det sammanhanget är det troligt att berättelsen om att julkatten åt barn som inte fick kläder i julklapp skapades för att se till att alla hann väva, sticka och sy färdigt innan vintern var över.

Foto: Regína Hrönn Ragnarsdóttir

Grýla var en så skräckinjagande figur för barn att Islands allting på 1700-talet förbjöd att hennes legend användes för att skrämma dem. Barn hotades inte längre med att bli uppätna, utan fick i stället ruttna potatisar i skorna om de uppförde sig illa.

Vi frågade professor Terry Gunnell varför Grýla fortfarande är en så betydelsefull gestalt i den isländska kulturen.

I dag finns statyer av Grýla runt om i landet, bland annat i Akureyris julhus, vid Fossatun och till och med på Keflavíks flygplats under julen, tack vare hennes centrala roll i de isländska jultraditionerna.

Många tror att hennes hem finns i Dimmuborgir, som besöks under många turer från Akureyri, huvudorten på norra Island. Området är också ett stopp längs den populära Diamantcirkeln.

De många julpojkarna: regionala variationer och vägen till 13

De tretton julpojkar som islänningarna känner till i dag har inte alltid varit tretton, och deras namn har inte alltid varit desamma. Tidiga berättelser om julpojkarna varierade kraftigt beroende på var på Island de berättades.

Talet tretton blev inte en fast del av folktraditionen förrän i slutet av 1700-talet. De namn och personligheter som de flesta islänningar känner igen i dag etablerades först helt och hållet 1932. Det året publicerade poeten Jóhannes úr Kötlum sin inflytelserika dikt Jólasveinarnir i samlingen Jólin koma (Julen kommer). Dikten fastställde den version som sedan dess blivit den vedertagna.

Före denna standardisering hade över hundra olika namn på julpojkar registrerats runt om på Island, och figurerna varierade mellan olika regioner. En av de äldsta bevarade källorna som över huvud taget nämner julpojkar är en ordbok från mitten av 1700-talet, sammanställd av Jón Ólafsson från Grunnavík. Där finns två namn som helt saknas i den moderna traditionen: Jólaskódóli och Skinnsokkabrokkur.

I vissa delar av landet beskrevs julpojkarna som Grýlas söner, i andra som hennes bröder. Vissa berättelser nämnde bara nio. En folksaga från östra Island placerade deras ursprung i havet i stället för i bergen. I en ovanlig barnvisa beskrevs till och med två kvinnliga julbusar. De tretton julpojkarna är med andra ord den version som överlevde – inte den enda version som någonsin funnits.

Vi frågade professor Terry Gunnell om denna variation.

Talet tretton säger alltså kanske lika mycket om den kulturella kraften hos just den siffran som om det exakta antalet söner till Grýla.

Unika isländska julsånger

Precis som den isländska folktron är de isländska julsångerna unika och nära förbundna med lokala traditioner. Julpojkarna och deras familj står ofta i centrum för julmusiken. Ett av de mest ikoniska exemplen är "Jólasveinar ganga um gólf" ("Julpojkarna går runt på golvet"). Den älskade sången känns omedelbart igen av alla islänningar och är ett självklart inslag i julfirandet.

En annan populär melodi om julpojkarna är "Jólasveinar einn og átta", som handlar om hur barnen ser fram emot att de ska komma med gåvor från bergen! Titeln betyder "Julpojkarna, en och åtta", vilket länge har gett upphov till spekulationer. Det skulle innebära att de är nio till antalet, men vanligtvis sägs de vara tretton!

Det kan bero på att föreställningarna har förändrats över tid. Det finns faktiskt berättelser om att det fanns många fler julpojkar i olika delar av Island innan den ikoniska gruppen på 13 bröder blev den vedertagna traditionen i dagens Island!

Det är inte bara julpojkarna som har fått egna sånger under julen – det har även andra familjemedlemmar! “Jólakötturinn” ("Julkattens visa") är en annan ikonisk sång. Den berättar om hur människor kämpade för att hinna tillverka nya kläder till jul och på så sätt undvika kattens vrede. Den kusliga melodin framförs av ingen mindre än Björk!