De isländska Yule-tomtarna och Gryla | Islands jultroll

Under den största delen av året sägs dessa ruskiga jultomtetyper gömma sig i den dystra lavaborgen Dimmuborgir som ligger i Myvatn på Nordisland. Andra påstår att de bor i ett okänt bergsområde. Från den 11 december till den 24 reser de iväg en efter en för att hitta på elakheter i 13 dagar. Alla har olika personligheter -  de är allt från busiga till elaka, vilket  hela landet får uppleva fram tills julen är över.

Yule-tomtarna är en lika stor del av landets högtidstradition som den Isländska bokfesten och rökt lamm.

Yule-tomtarnas image har numera ändrats till det bättre. De porträtteras inte som troll med hemska egenskaper utan har oftast traditionella röda och vita kläder, stora skägg och breda leenden. I stället för att hitta på bus lämnar de i stället gåvor i de skor som barnen placerar under fönsterbrädet, som påminner om de strumpor över eldstaden som finns i andra kulturer. I stället för en kolbit kommer ouppfostrade isländska barn endast att hitta en potatis i skon på morgonen.

Även om de har förändrats sedan 1800-talet avslöjar Yule-tomtarnas utseende en hel del om isländsk historia, kultur och sagor och är ett utmärkt exempel på hur julfirandet skiljer sig åt i olika länder.

Gryla | Mor till de isländska Yule-tomtarna 

Foto från Wikimedia, Creative Commons, av Andrii Gladii. Ej redigerad.

Yule-tomtarna har blivit något vänligare de senaste åren, men deras mor Gryla är fortfarande ett skrämmande troll som är en del av de äldsta jultraditionerna på Island. 

Jätten är en av de elakaste figurerna i de isländska folksagorna och skräckberättelserna om henne berättas fortfarande för barnen under julen. Det sägs att hon samlar på viskningar om ouppfostrade barn hela året och när vintern kommer ger hon sig iväg för att få tag på dem.

Grylas aptit på barn går inte att mätta och varje år har hon möjlighet att äta mängder av sin favoritmat. Hon samlar alla i en säck och kokar dem sedan i en gryta för att tillaga en stor måltid som håller henne mätt tills nästa vinter.

Foto av Regína Hrönn Ragnarsdóttir 

Gryla är nog så skrämmande på egen hand men oturligt nog för de isländska barnen så har hon sällskap. Hon delar sin bergsgrotta på Nordisland med en enorm svart katt som kallas Julkatten. Den älskar också människokött.

Julkatten letar inte bara efter alla barn som har varit busiga. Den äter alla barn som inte fått nya kläder att ha på sig under julen.

Gryla bor tillsammans med sin senaste make Leppaludi. Detta är den minst skrämmande familjemedlemmen och han ser skraltig ut, närmast patetisk. Han är förmodligen rädd på grund av vad Grylas senaste partners råkade ut för. Gryla sägs nämligen ha ätit dem. Därför har han inget inflytande över hennes elakheter.

Sagan om Gryla säger en hel del om den isländska folktraditionen. Det faktum att hon åt barn och letade efter ungar att äta under julen skickar barnen ett liknande budskap som det Jultomten säger varje år: Uppför er ordentligt!

Orsaken till att budskapet var något mer brutalt är att vintrarna på Island var extremt farliga och många olydiga barn gick ut i snön och aldrig kom hem igen. Det fanns också mycket jobb att hugga tag i innan de mörka månadernas ankomst, vilket innebar att hela familjen var tvungen att engagera sig.

Berättelsen om Julkatten bygger på samma premisser. Eftersom den åt upp barn som inte hade fått nya kläder såg man till att alla skrämdes till att avsluta vävning, stickning och sömnad av kläder innan vinterns intåg.

Foto från Regína Hrönn Ragnarsdóttir 

Gryla var en såpass läskig figur hos barn att det isländska parlamentet förbjöd att använda henne som skrämselpropaganda under 1700-talet. Man hotade inte längre barn med att de skulle bli uppätna utan istället fick de ruttna potatisar i sina skor om de var olydiga.

Idag finner du Gryla-statyer över hela landet, till exempel vid Akureyri Julhus och vid Fossatun på grund av hennes betydande roll i den isländska jultraditionen. Det sägs att hennes hem är Dimmuborgir som många besöker under en tur till Akureyri, norra Islands huvudstad. Detta är ett populärt stopp på den populära Diamond circle-sightseeingrutten.

Det är också enkelt att nå platsen på en av alla vinterns kör själv-turer eller på en semesterpaketresa.

De tretton isländska Yule-tomtarna 

Foto från Träffa Yule-tomtarna i Dimmuborgir, Mývatn

När julen anländer, enligt modern kultur, kommer de tretton Yule-tomtarna att lämna bergen för att delta i julfirandet runt om i landet. De leker med barnen och underhåller julfirare. De ser till att julen på Island blir ännu härligare. Detta är däremot en något mer familjevänlig version av den gamla isländska sagan i vilken man berättade om Yule-tomtarna för första gången.

Även om tomtarna inte ärvde kannibalismen från sin mor, är det fortfarande många barn som är rädda för dem på grund av deras läskiga och rebelliska beteende. Även vuxna, innan industrialiseringen, trodde stenhårt på troll och många oroade sig för att dessa julsagor om julvarelserna var sanna.

Även om alla Yule-tomtar har unika egenheter är de alla troll. De var enorma, motbjudande, ointelligenta varelser, en blandning av människa och best. De var endast aktiva under dygnets mörka timmar eftersom solen förvandlade dem till sten.

Stekkjastaur | Fårstallsdrummeln 

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Den första av alla Yule-tomtar att lämna bergsområdet för att ställa till bekymmer på hela Island var Stekkjasaur, Fårstallsdrummeln. Från den 12 till den 26 december var hans modus operandi att trakassera får i alla hushåll han hittade.

Islänningar inhyste oftast sina får under mark på vintern och när ljudet av deras plågade bräkande ekade in i huset, var det ett tecken på att Stekkjastaur hade hittat dem. Ett sådan läte, som även kunde höras när vinterstormarna skrämde fårskocken, lät ännu mer olycksbådande. Särskilt eftersom fåren var den viktigaste källan till föda på alla gårdar.

Förutom att Stekkjastaur var ett läskigt troll, precis som sina bröder, hade han ett handikapp. Hans träben gjorde honom osmidig, så det bästa att göra när han stressade djuren var att vänta, eftersom han skulle gå vidare till grannen för eller senare. Tomtens mål var att terrorisera så många isländska hem som möjligt innan solen gick upp.

Giljagaur | Dikesdrummeln

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Giljagaur, eller "Dikesdrummeln" var den andra isländska jultomten som anlände till bosättningarna. Han gömde sig i diket runt huset och väntade tills alla hade somnat. Han ställde till besvär genom att bryta sig in i kostallet för att stjäla all mjölk.

På så vis stal han familjens viktigaste ingrediens för att tillaga goda såser under julen, och även den traditionella "Skyr".

Även om bara rika islänningar ägde kor var det historiskt sett många fattiga människor som bodde på de rikas ägor, vilket betydde att alla drabbades av trollens elaka påhitt.

Stufur | Knubbis

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Den tredje Yule-tomten, Stufur, eller "Knubbis", retade alla till vansinne på hela Island på julen eftersom han stal alla köksgeråd för att få tag på de goda resterna som fastnat på dem. Från den 14 till 26 december var hans aptit omättlig.

Även om detta inte framstår som ett särskilt allvarligt brott så var grytor och stekpannor historiskt sett mycket värdefulla på Island. Landet kunde inte utvinna järn och hade ingen gruvindustri och därför var man tvungen att importera dem dyrt. För vissa fattiga familjer var detta det enda av värde de ägde.

Thvorusleikir | Skedslickaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Thvorusleikir, den fjärde Yule-tomten, är känd som Skedslickaren. Detta jultroll gav sig ut på sin landsomfattande busturné den 15 december varje år för att bryta sig in i isländska hem och slicka på skedarna i alla hushåll för att få tag på något ätbart.

Thvorusleikirs beteende berodde på hans märkliga defekt. Han var groteskt smal och undernärd vilket skilde sig från andra troll som oftast porträtterades som överviktiga och muskulösa. 

Det är inte lika tydligt vilken läxa man ville lära barnen med hjälp av Skedslickaren jämfört med andra Yule-tomtar. Det kanske handlade om att man ville att barnen skulle diska sina bestick ordentligt.

Pottaskefill | Grytskraparen

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Pottaskefill, mer känd som Grytskraparen, liknar sina bröder eftersom han älskar att frossa. Han bröt sig in i det ena hemmet efter det andra och letade efter såsgrytor, bitar av kött på faten, säsongens grönsaker och glufsade i sig alla rester som finns kvar.

Pottaskefill var utan tvekan skapad för att få barnen att äta upp sin mat. Annars kanske han skulle stå utanför dörren och sniffa efter matresterna. Det var meningen att maten skulle sparas under hela vintern och därför accepterade man inte matsvinn. Det berodde på att ingen vågade fiska på de vilda vågorna under vintern eller ville slakta ett djur som annars kunde vara en källa till mat under sommaren.

Askasleikir | Skålslickaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Dikesdrummeln vill stjäla mjölk, Knubbis smaskar på grytrester, Grytskraparen äter överbliven mat och den magra Skedslickaren lever upp till sitt namn. Ett annat troll som också var på jakt efter ett mål mat var den sjätte brodern, Askaleikir, även om hans metod var en av de värsta.

Askaleikors namn på svenska är Skålslickaren. Ryktet säger att han sörplar i sig allt som finns kvar i skålen, eller "askur" som den heter. Det är en sorts isländsk skål med ett lock. Han gör detta på ett skrämmande vis.

Varje natt la sig Askaleikir under barnets säng och väntade på att de skulle äta upp sin kvällssoppa eller gröt. När de var nöjda brukade han snabbt stjäla åt sig all mat som var kvar och trycka i sig den själv. Denna saga skapades nog för att barnen skulle sova i tid och inte äta godsaker på kvällen. Han är verkligen det typiska monstret under sängen!

Hurdaskellir | Dörrsmällaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Hurdaskellirs metod bygger på en annan gammal skräcksaga. På svenska är hans namn Dörrsmällaren och denna Yule-tomte ger sig ut på en 13-dagarsresa på julen för att göra just detta.

Fram tills månadens slut smög han från hem till hem ända bort  till Västfjordarna och den pulserande staden Reykjavik. Syftet var att bryta sig in i folks hus och smälla i så många dörrar som möjligt för att väcka alla som sov där inne.

Många barn var utan tvekan rädda för de starka vindarna under vintern på Island som i kombination med halmtakshusen på Island gjorde att de vaknade skräckslagna på natten varje jul. De trodde också att Hurdaskellir sprang runt hemma hos dem.

Skyrgamur | Skyrätaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Måltiderna fram till jul är utan tvekan en av de bästa på året. Du kan åtnjuta perfekt tillagad kyckling, stek, köttpaj, pepparkaksgubbar, kanelbullar och en massa andra godsaker. Julfirandet på Island handlar framförallt om en godsak: ljuvlig och krämig Skyr. 

Denna hälsosamma, smakrika och traditionella mjölkprodukt är en av Islands bästa delikatesser speciellt i jämförelse med rätter som 'hakari'. (inlagd haj) och 'hrutspungar', (gettestiklar):

Även om Skyr anses vara en delikatess året runt är det särskilt uppskattat på julen, eftersom det är uppfriskande att äta tillsammans med alla rejäla stekar som serveras under denna högtid.

Enligt de isländska julsagorna var det inte bara folket som längtade efter Skyr under julen. Det var också den åttonde Yule-tomtens favoritmat, han heter Skrygamur eller Skyrätaren.

Från den 18 till den 30 december serverades nationens guld som ett komplement till både söta och salta rätter. Man vaktade Skyr noggrant så att inte skurkaktiga troll skulle få tag på det.

Bjugnakraekir | Korvsnattaren

Illustration by Haukur Valdimar Pálsson

En av de mest uppskattade matlagningsmetoderna på Island är att röka kött. Rökt fisk och lamm är populära året runt tillsammans med rökta korvar som kallas 'bjuga' på Island. 

Från och med natten den 20 var det viktigt att ha koll när man tillagade bjuda. Det var nämligen den typ av mat som den nionde Yule-tomten, Bjugnakrakir, eller Korvsnatten, ville lägga vantarna på.

Bjugnakraekir hade kommit på ett smart sätt att stjäla denna isländska delikatess. Han bröt sig in i folks hem och gömde sig uppe i taket och väntade på att maten skulle börja tillagas så att han kunde sno åt sig korvarna.

Gluggagaegir | Fönstertittaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Den tionde Yule-tomten som gjorde sin entré under julen var kanske den allra läskigaste - Gluggagægir - eller "Fönstertittaren".

Med tanke på den mörka isländska vintern med endast fyra timmars solljus varje dag krävs det inte mycket fantasi för att förstå hur skräckslagna barnen på Island var när de gick förbi fönstren hemma på nätterna under julen. De var livrädda att trollen stod och tittade på dem.

Liksom många andra figurer som nämnts ovan, verkar det som Gluggagægirs kusliga beteende hade utformats för att skrämma barnen så att de inte skulle gå ut i den mörka natten. Det var också en påminnelse om att den barnätande Gryla hade medhjälpare i hela landet som letade efter barn att äta.

Gattathefur | Dörrsniffaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Gattathefur eller "Dörrsniffaren" kan ha introducerats i folksagan på grund av den visslande och vinande vinden som letade sig in i Islands dragiga hus med halmtak. Precis som Fönstertittaren och Dörrsmällaren dök han upp i barnens mardrömmar då han tog sig in i husen och skapade kaos.

Detta underströks av det faktum att Gattathefur var mest känd för sin enorma näsa, som var stor även för hans sort. Anledningen till att han snusade runt var också otrevlig, eftersom han ständigt letade efter sin favoriträtt, den isländska delikatessen laufabraud (leafbread).

Denna delikatess bakades endast på julen och var ett uppskattat inslag i familjen, särskilt i norr. Den är känd för att vara rund, mycket tunn, stekt och dekorerad med fina mönster, vanligtvis blad.

Alla som satsade på att utforma vackra bröd var avogt inställda till Gattathefur eftersom han brukade stjäla laufrabraud innan de kunde imponera på alla gäster med det.

Ketkrokur | Köttkrok

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Isländska kulinariska traditioner skiljer sig åt från familj till familj, men det finns ett centralt inslag i nästan alla festmåltider: köttet. Enligt den isländska folktraditionen var det måltavla för den tjuvaktiga och tolfte Yule-tomten, Ketkrokur, eller Köttkrok.

Han smög runt i köket (bakom dörrar, under bord eller i skåp, eller utanför ett öppet fönster) och väntade tills maten dukades upp på köksbänken. När det var omöjligt att fånga honom brukade han använda sin långa krok och rycka åt sig allt det godaste från familjemåltiden.

Till skillnad från sin bror, Bjugnakraekir, som endast ville få tag på rökt korv, var Ketkrokur betydligt mer drastisk och väntade tills hela familjen sov innan han hoppade fram och stal allt kött som fanns.

Kertasnikir | Ljustiggaren

Illustration av Haukur Valdimar Pálsson

Den sista Yule-tomten är Kertasnikir, vars namn betyder "Ljustiggaren". Han dyker upp på julafton på Island. Liksom sina tolv bröder förklarar hans namn vem han är även om konsekvenserna av hans upptåg är betydligt allvarligare än vad de först verkar.

Förr i tiden var ljus extremt värdefulla på Island eftersom de lyste upp hemmet i vintermörkret som varade hela tjugo timmar på dygnet runt jul. Ljusen var också de enda verktygen som islänningarna hade för att kunna läsa böcker. På julen samlades alla traditionsenligt för denna aktivitet.

Denna tradition gör att Kertasnikirs påhitt var ganska problematiska. Han ville inte ens använda ljusen för att njuta av romaner och poesi. I stället ville han äta fettet som ljusen var gjorda av.

För att få tag på så mycket fett som möjligt såg han till att stjäla det från de lättaste måltavlorna i hushållet, barnen. Han följde efter dem till sovrummet eller läshörnan och ryckte ljuset ur händerna på dem. 

Kertasnikir var utan tvekan en av de allra mest påträngande Yule-tomtarna och den som gjorde barnen mest upprörda. De kunde åtminstone trösta sig med att han var den sista tomten efter dessa tretton dagar. Tillsammans med sina bröder, sin mor och hennes katt skulle han snart åka tillbaka till grottorna på Nordisland och vila där fram tills nästa julfirande.

Idag är Yule-tomtarna betydligt familjevänligare och brukar ge mer än de tar. Kertasnikir är den sista av alla tomtar som ger gåvor till barnen innan julafton och till de allra snällaste barnen ger han oftast ett ljus.