Hvalfjördur Reseguide

Hvalfjordur är en 30 kilometer lång fjord på västra Island, cirka 40 minuter norr om Reykjavik. Här finns vattenfallet Glymur, de varma källorna i Hvammsvik och lämningar från andra världskriget. Läs vidare och planera ditt besök.

Hvalfjordur, Valfjorden, skär 30 kilometer in i Islands västkust mellan Mosfellsbaer och Akranes. Fjorden är som bredast omkring 5 kilometer och som djupast ungefär 84 meter. De flesta som kör Ringvägen passerar under fjorden genom en tunnel på sju minuter utan att ens se den.  

Följ i stället väg 47 längs strandlinjen, så väntar en av landets mest givande avstickare. I fjorden finns Glymur, Islands näst högsta vattenfall, de havsnära varma källorna i Hvammsvik, betonglämningar från en brittisk flottbas och en fungerande fårgård som har ägts av samma familj sedan 1887.

Allt ligger tillräckligt nära huvudstaden för en halvdagstur, vilket gör Hvalfjordur till en lättillgänglig första introduktion till västra Island för dig som har hyrbil. Guiden nedan förklarar namnets betydelse, vad du kan se längs båda stränderna, skillnaden mellan tunneln och den gamla vägen samt när det är bäst att åka hit.

Viktiga fakta om Hvalfjordur

• Läge: Västra Island, mellan Mosfellsbaer och Akranes, med öppning mot Faxafloibukten

• Koordinater: 64,383 N, 21,667 V

• Storlek: 30 kilometer lång och omkring 5 kilometer bred

• Största djup: omkring 84 meter

• Avstånd från Reykjavik: cirka 34 kilometer till fjordmynningen, ungefär 40 minuter

• Uttal: KVAL-fjör-dur, med ett mjukt ”kv” i början. Namnet betyder Valfjorden

• Vacker vägsträcka: Väg 47 går omkring 61 kilometer runt fjorden, vilket tar ungefär en timme längre än tunneln

• Hvalfjordurstunneln: 5,77 kilometer lång och avgiftsfri sedan september 2018

• Främsta sevärdheter: krigslämningarna vid Hvitanes, varma källorna i Hvammsvik, vattenfallet Glymur och War and Peace Museum

Så fick Hvalfjordur sitt namn

Hvalfjordur betyder Valfjorden, men ingen vet säkert varför. Valar är sällsynta här i dag, och valstationen i fjorden är modern, vilket innebär att den tillkom flera hundra år efter namnet.

Den vanligaste förklaringen är att de första bosättarna hittade en grupp strandade valar på grunt vatten. En enda val innebar flera ton kött och olja på en gång, vilket var oerhört betydelsefullt i ett land där det ofta rådde brist på mat. Det isländska ordet hvalreki betyder fortfarande både ”valstrandning” och ”guds gåva”.

En annan teori pekar på landskapet snarare än vattnet. Hvalfjall, eller Valberget, reser sig längst in i fjorden och dess långa, puckelliknande silhuett kan ha gett hela viken dess namn.

Det finns också en berättelse som lokalbefolkningen gärna återger, en av många sägner i isländsk folktro som förklarar ortnamn. I legenden om Raudhofdi blir en alvkvinna avvisad av sin mänsklige älskare efter att ha fött hans barn, och hon förvandlar honom genom en förbannelse till en rödhårig val.

Illustration från Wikimedia, public domain. Graverad av George Pearson efter Johann Baptist Zwecker, 1864.

Varelsen slår sig ned i Hvalfjordur och förstör skepp i åratal, tills en blind präst lockar upp den längs Botnsa till sjön Hvalvatn, där den dör. Enligt uppgift hittades valben vid sjön, vilket bidrog till att berättelsen levde kvar.

Resenärer söker ibland efter fjorden under namnet Whale Bay. Det är samma plats, men det isländska namnet är det du ser på vägskyltarna.

Sevärdheter och aktiviteter i Hvalfjordur

De främsta sakerna att göra i Hvalfjordur ligger längs båda stränderna, så ordningen nedan följer vägen snarare än en rangordning. Sväng in på väg 47, som går österut längs den södra stranden, rundar fjordens innersta del och fortsätter västerut längs den norra sidan.

Mellan huvudstoppen finns två mindre sevärdheter. Stedji, en bägarliknande klippa som är nästan 3 meter hög, står vid den gamla vägen på södra stranden, inte långt från Hvammsvik. Längst ut på rundan bevakar Akranes fjordmynningen med två fyrar och Gudlaug Hot Tub på stranden.

Varma källorna i Hvammsvik (södra stranden)

Efter omkring 20 kilometer på väg 47 kommer du till de varma källorna i Hvammsvik, det första stora stoppet längs vägen. Det är fjordens mest välbesökta sevärdhet och en av Islands bästa varma källor. Åtta naturliga bassänger ligger precis vid vattenlinjen på en egendom med anor från 1100-talet. 

Det som särskiljer platsen är vattnet. Geotermiskt vatten stiger upp från omkring 1 400 meters djup och blandas med Atlanten, vilket gör att bassängernas temperatur och vattennivå förändras med tidvattnet. Den varmaste håller omkring 39 till 42 grader, medan tidvattenbassängen ibland försvinner helt under havsytan.

I entrébiljetten till Hvammsvik Hot Springs ingår även bastu, ångbad, kallbad och poolbar. Gäster måste vara minst 10 år gamla, och handdukar samt badskor finns att hyra. På plats serverar Stormur Bistro lättare rätter med lokala råvaror, och deras skaldjurssoppa har många anhängare.

Antalet besökare är begränsat, så boka i förväg. Du kan också följa med på en tur till Hvammsvik Hot Springs med transfer från Reykjavik om du hellre slipper köra själv.

Hvitanes och krigslämningarna (södra stranden)

Ett par kilometer längre österut ligger Hvitanes, en låg udde som sticker ut i fjorden från den södra stranden. Under andra världskriget byggde Royal Navy över 250 byggnader här, bland annat logement, verkstäder, sjukhus, biograf och fritidslokal.

I dag står nästan ingenting kvar. Det som återstår är betong: grunder, en bryggstump och kanonvärn utspridda över betesmark där får nu söker skydd. 

En informationstavla vid utsiktsplatsen vid vägen, strax väster om udden, förklarar områdets utformning. Därifrån ser du Hvitanes nedanför, Hvammsvik längs kusten i väster och Midsandur på andra sidan vattnet. Vid Midsandur byggde amerikanerna sin försörjningsdepå, och där finns fortfarande landets sista valstation.

Många av krigsanläggningarna ligger på privat mark, så håll dig till de markerade områdena. Udden är också en av de bättre platserna i fjorden för att spana efter sälar och strandfåglar.

En guidad tur om Islands roll under andra världskriget från Reykjavik omfattar Hvitanes, War and Peace Museum och en amerikansk barack från 1942, den äldsta Quonset-hyddan som fortfarande används. Turen går från maj till augusti.

Vattenfallet Glymur (längst in i fjorden)

Glymur faller 198 meter ned i en mossklädd kanjon där fjorden tar slut. Det var Islands högsta vattenfall tills Morsarfoss blottades av en retirerande glaciär och uppmättes 2011. Glymur är fortfarande det högsta av Islands vackraste vattenfall som går att nå till fots.

Leden är en rundslinga på cirka 6,9 kilometer från parkeringen i Botnsdalur. Den har medelsvår svårighetsgrad och tar ungefär tre timmar. Därmed är den en av de mest givande vandringslederna på Island inom räckhåll från huvudstaden.

Leden går genom en kort grotta, upp längs ravinkanten och över Botnsa två gånger. Den första övergången sker på en enda stock med ett ledrep. 

Stocken är bara på plats säsongsvis. Den läggs ut i mitten eller slutet av juni och tas bort i början av oktober, vilket är skälet till att leden är en sommarvandring och inte en tur som kan göras året runt. Att ge sig in i kanjonen vintertid är verkligen farligt, med is på branta partier, ingen flodövergång och ständigt stenras i ravinen.

Använd rejäla kängor och ta med vattenskor för den övre övergången. Kontrollera sedan väderprognosen innan du ger dig av. Ta med mat och vatten, eftersom det inte finns någon service vid ledens början. 

Klipporna nära toppen saknar räcken, så detta är ingen led för små barn. Efter kraftigt regn kan floden vara för hög för att rundslingan ska kunna genomföras; vänd då tillbaka samma väg som du kom. 

Glymur är inte den enda vandringen här. Två längre leder börjar nära fjordens innersta del: Sildarmannagotur går norrut mot Skorradalur-dalen och Leggjabrjotur, ”benbrytaren”, klättrar österut mot Thingvellir nationalpark. Båda är tuffare och längre än Glymurs rundslinga, och ingen av dem är skyltad från parkeringen.

Om du hellre låter en guide sköta körningen och flodövergången finns två särskilt intressanta turer. Den privata Glymurvandringen från Reykjavik eller Keflaviks flygplats tar sju timmar och följer väg 47 runt fjorden i stället för tunneln, så bilfärden blir en del av upplevelsen. Den kortare privata vandringen på sex timmar från Reykjavik passar dig som har ont om tid.

War and Peace Museum i Hladir (norra stranden)

När du fortsätter västerut längs den norra stranden är War and Peace Museum i Hladir platsen där du kan få sammanhang kring ruinerna du passerade tidigare. Museet öppnade 2012 och berättar om ockupationsåren 1940–1945 genom fotografier, fordon, uniformer och vardagsföremål.

Utställningen är organiserad efter tema snarare än kronologi, med rum om de brittiska och amerikanska styrkorna, Islands kustbevakning, sjukvård och civilt liv. Museet är litet och personligt sammanställt, men betydligt mer innehållsrikt än storleken antyder. 

Här finns ett kafé, och våfflorna är omtalade. Entrébiljetter till War and Peace Museum kan bokas i förväg.

Hladir har även bygdegård, campingplats och en utomhuspool med badtunnor, vilket gör det till en praktisk bas om du vill tillbringa mer än en dag vid fjorden.

Gården Bjarteyjarsandur (norra stranden)

Bjarteyjarsandur är en fungerande fårgård längre längs den norra stranden. Den har ägts av samma familj sedan 1887 och gått i arv genom generationer. Familjen föder upp isländska får med hållbara metoder och leder själva gårdsbesöken, vilket gör detta till ett av de mer genuina gårdsbesöken på Island. Gäster är välkomna året runt.

I en liten butik säljs tröjor, mössor och vantar stickade av gårdens egen ull. På sommaren serveras måltider med gårdens råvaror och lamm, och beroende på säsong kan du få hjälpa till med arbetet.

Stranden nedanför gården är en häckningsplats för ejdrar, vars dun har samlats in på Island i århundraden. Gå varsamt under försommaren, så kan du få se honor med sina ungar.

Campingen här är öppen året runt och är omtyckt bland bilresenärer som kör rundan. Här finns ett varmt gemensamt kök och gårdshundar som gärna kommer ut och hälsar på.

Kör väg 47 runt Hvalfjordur

Väg 47 var en del av Ringvägen tills tunneln öppnade 1998, och den följer fortfarande hela Hvalfjordurs strandlinje i omkring 60 kilometer. Rundturen tar ungefär en timme längre än tunneln, men är själva anledningen till att åka hit.

Från Reykjavik följer du väg 1 norrut genom Mosfellsbaer i omkring 34 kilometer. Avfarten till väg 47 kommer strax före tunnelmynningen, så håll utkik efter skylten.

Vägen är asfalterad, lugn och underhålls året runt. Nästan alla stopp i den här guiden ligger längs den, så se väg 47 som ryggraden i ditt besök snarare än en avstickare. Breda fickor längs vägen gör detta till en av de mer lättkörda sträckorna för dig som inte är van vid att köra på Island.

Räkna med tre till fyra timmar för rundan med stopp, eller en hel dag om du planerar att vandra till Glymur. Fjordens innersta del och parkeringen i Botnsdalur ligger cirka en timme från staden. Kommer du från Reykjavik följer du södra stranden först; från Borgarnes börjar du på den norra sidan.

Det finns ingen kollektivtrafik till fjorden. Du behöver hyrbil, husbil eller campervan, eller en plats på en guidad tur. Landar du på Keflaviks flygplats? Följ väg 41 mot huvudstaden och fortsätt sedan norrut på väg 1. Resan tar omkring en och en halv timme totalt.

Hvalfjordurstunneln

Foto från Wikimedia, Creative Commons, av Eysteinn Gudni Gudnason. Inga ändringar har gjorts.

Hvalfjordurstunneln, eller Hvalfjardargong, går 5,77 kilometer under fjorden och leder väg 1. Den öppnade den 11 juli 1998 som Islands första vägtunnel under havsbottnen och kortade resan mot västra och norra Island med 45 kilometer. I dag tar överfarten genom fjorden sju minuter i stället för ungefär en timme.

Omkring 3,75 kilometer av tunneln ligger under havsbottnen. Dess lägsta punkt ligger 165 meter under havsytan, med minst 40 meter berg ovanför tunneltaket. Vattnet är självt bara omkring 40 meter djupt på den platsen, så större delen av nedstigningen går genom massiv basalt.

Inne i tunneln finns ett tunnelrör med två körfält, som vidgar sig till tre i den norra uppförsbacken. Hastighetsgränsen är 70 kilometer i timmen, fartkameror för medelhastighet har funnits sedan 2024 och fickorna är endast avsedda för nödsituationer. Trafiken uppgår till omkring 11 000 fordon om dagen på sommaren och 6 700 på vintern.

Det finns ingen vägtull. Hvalfjordurstunneln har varit avgiftsfri sedan den 28 september 2018, då den övergick från den privata operatören Spolur till Islands vägförvaltning. Island tar fortfarande ut avgifter för väganvändning på andra sätt, så det är klokt att läsa på om vägtullar på Island innan du kör.

Tunneln är det praktiska valet om du vill ta dig fram snabbt. Har du tid är väg 47 ovanför den hela anledningen till att komma hit.

Hvalfjordurs landskap och djurliv

Glaciärer har gröpt ur Hvalfjordur ur basalt som bildades för omkring tre miljoner år sedan. När tunneln byggdes skar arbetarna genom dessa lager och stötte på förkastningar och vulkaniska gångar, smala skikt av stelnad magma, med några hundra meters mellanrum. Ovan jord har resultatet blivit en brantväggig fjord med breda dalar som öppnar sig från den.

Berg ramar in bilresan på båda sidor. Berget Esja reser sig längs södra sidan, och berget Thyrill stiger brant från den norra stranden. Skardsheidi-massivet ligger längre inåt land bakom Akranes. Längst in i fjorden står berget Hvalfell över Botnsdalur-dalen, den dal som Glymurleden följer. 

Ovanför vattenfallet ligger sjön Hvalvatn, som täcker 4,1 kvadratkilometer och är 180 meter djup. Sjön är alltså djupare än fjorden som den slutligen rinner ut i. Botnsa för sjöns vatten ned genom dalen, och vid Glymur störtar det utför klippan.

Ytterligare två floder, båda med namnet Fossa, korsar väg 47 och bildar flera kaskader. Den västra Fossa är lätt att missa eftersom dess huvudsakliga fall störtar från under vägen ned i skogen.

Några hundra meter längre fram korsar väg 47 Brynjudalsa i Brynjudalur-dalen. Sportfiskare kommer hit för lax och havsöring, och Skorhagafoss, som har fått sitt namn efter den närliggande gården Skorhagi, syns från vägen strax före bron. 

Sportfiskare känner väl till Laxa i Kjos, en laxförande flod som korsar den södra stranden i jordbruksområdet Kjos. Strax söder om den ligger sjön Medalfellsvatn, omgiven av sommarhus, de små stugor många isländska familjer har för helger utanför staden.

Nordväst om fjorden ligger ön Geirsholmi, en liten klippa med nästan lodräta sidor. På 1200-talet, under inbördeskriget mellan Islands styrande familjer som kallas Sturlungatiden, höll en grupp fredlösa ön och gjorde räder mot gårdarna runt fjorden därifrån.

Trots namnet är valar sällsynta här. De var borta under större delen av en generation innan en liten grupp knölvalar återvände 2025. Det mesta du kan se är annat isländskt djurliv. Knubbsälar går upp på de sandiga flacka stränderna nära fjordens innersta del för att vila, och lågvatten är den bästa tiden att leta efter dem. Därför är detta en av de enklare platserna för sälskådning på Island.

Foto från Wikimedia, Creative Commons, av Jakub Halun. Inga ändringar har gjorts.

Hvalfjardareyri, den långa sandreveln på södra sidan, är den främsta platsen för fågelskådning på Island. Silvertärnor och ejdrar äter på grunt vatten hela sommaren, och strandskatan, en svartvit vadarfågel med klart orange näbb, hörs ofta innan den syns. 

Fjordens innersta del är grönare än större delen av Island. Björk och barrträd har etablerat sig kring Botnsa tillsammans med lupiner, mossa och vildblommor, som en del av återbeskogningsinsatser som pågått i årtionden.

Hvalfjordurs historia och kultur

För en så stillsam fjord har Hvalfjordur en händelserik historia. Medeltida handelsmän använde den som en väg inåt land, allierade konvojer sökte skydd i dess djup och psalmer som islänningarna fortfarande sjunger skrevs på dess södra strand. Två av landets mest laddade frågor, valfångst och tung industri, präglar fortfarande kusten här.

Hvalfjordur under andra världskriget

Foto från Wikimedia, public domain, av National Museum of the U.S. Navy.

Hvalfjordur var en av Nordatlantens mest strategiskt viktiga platser mellan 1940 och 1945. Djupet och skyddet gjorde fjorden till en naturlig ankarplats, och allierade konvojer samlades här inför överfarter som många fartyg inte överlevde.

Den brittiska basen vid Hvitanes togs i bruk som HMS Baldur och fungerade som högkvarter för den brittiske befälhavaren på Island. Stora flottstyrkor låg för ankar utanför Hvammsvik, där USA:s armé byggde ett ammunitionsförråd och en fritidslokal för flottans besättningar.

På den norra stranden vid Midsandur drev amerikanerna en depå för bränsle, förnödenheter och reparationer, och några av de gamla Quonset-hyddorna används fortfarande av ett lokalt företag.

Fjordens mörkaste koppling till kriget är konvoj PQ-17, som avseglade härifrån i juni 1942. Av dess 35 handelsfartyg nådde bara 11 den sovjetiska hamnen Archangelsk.

När de allierade fick övertaget över den tyska ubåtsflottan kom färre fartyg. Britterna behöll Hvitanes tills kriget var slut och lämnade sedan baserna tomma. Större delen av utrustningen överläts till den isländska staten som ersättning för markskadorna, och gårdarna återgick till jordbruk.

Valstationen vid Midsandur

Foto från Wikimedia, Creative Commons, av Vincent van Zeijst. Inga ändringar har gjorts.

Islands enda valstation ligger vid Midsandur på den norra stranden. Den byggdes 1948 på en brygga som USA:s flotta lämnat efter sig. Stationen ägs av Hvalur hf., landets sista företag som jagar sillval.

Valfångsten här har varit sporadisk. Hvalur fångade 24 sillvalar 2023, jämfört med 148 året före. Ingen jakt genomfördes 2024, då säsongens tillstånd kom för sent för att fartygen skulle kunna segla, eller 2025, då bolaget uppgav att jakten inte skulle vara ekonomiskt lönsam.

Jakten återupptogs i juni 2026, då fartyget Hvalur 9 tog in två sillvalar till stationen, de första som fångats i isländska vatten på tre år. Hvalur har ett femårigt tillstånd, utfärdat i slutet av 2024, som medger fångst av upp till 209 sillvalar per år. 

För 2026 rekommenderade Islands Marine and Freshwater Research Institute ett tak på 150 valar, en minskning med 28 procent jämfört med tidigare rekommendation, och meddelade att siffran skulle ses över senare under året.

Valfångsten är fortfarande omstridd. Public service-bolaget RUV rapporterar att Hanna Katrin Fridriksson, industriminister, har sagt att kommersiell valfångst inte ligger i allmänhetens intresse och aviserat ett lagförslag om att förbjuda den. Hon har samtidigt pekat på det befintliga tillståndet som en juridisk begränsning tills vidare. Ett förbud kan träda i kraft först när det nuvarande tillståndet löper ut 2029.

Resenärer kan köra förbi stationen på väg 47. Den är inte öppen för besökare, och verksamheten syns från vägen endast när en fångst tas i land.

Hallgrimur Petursson och Hallgrimskirkja i Saurbaer

Foto från Wikimedia, Creative Commons, av Christian Bickel. Inga ändringar har gjorts.

Hallgrimur Petursson, en av Islands mest hyllade poeter, blev präst i Saurbaer på den södra stranden 1651 och tjänstgjorde i församlingen tills lepra tvingade honom att avgå 1669. Här skrev han Passionspsalmerna, en svit med 50 dikter om Kristi lidande som fortfarande är en hörnsten i den isländska litteraturen. Han dog 1674 i Ferstikla, längre in i fjorden.

Det har stått kyrkor i Saurbaer sedan medeltiden. Den nuvarande kyrkan invigdes i juli 1957 och tillägnades honom. Glasmålningarna och det stilla läget ovanför vattnet gör den väl värd ett kort stopp.

Den kallas också Hallgrimskirkja, samma namn som den välkända kyrkan i Reykjavik, vilket är varför resenärer ibland antar att huvudstadens kyrka markerar platsen där han verkade. Hallgrimskirkja i Reykjavik var tänkt att öppna 1974, på 300-årsdagen av hans död, men stod inte färdig förrän 1986.

Fjorden var också hem för Sveinbjorn Beinteinsson, poet, rimur-sångare och den första översteprästen i den isländska asatroföreningen.

Mariuhofn, en medeltida hamn

Foto från Wikimedia, Creative Commons, av Steinninn. Inga ändringar har gjorts.

Långt före tunneln var Hvalfjordur en livlig farled. Medeltida manuskript beskriver fartyg som seglade in och ut ur fjorden, och Mariuhofn, på ett näs längs den södra stranden, var en av landets viktigare hamnar och handelsplatser.

Platsen identifieras vanligen med Budasandur vid viken Laxarvogur, även om arkeologerna har varit försiktiga både med kopplingen och med bedömningen av hur mycket av hamnen som fortfarande går att spåra. I dag syns mycket lite.

Mariuhofn har också en dyster plats i historien. Digerdöden nådde Island 1402, och enligt den traditionella berättelsen kom den med ett skepp som lade till här, i en last tyg som tillhörde Einar Herjolfsson. Det påminner om att denna stillsamma fjord en gång var en huvudled.

Industriområdet Grundartangi

Foto från Wikimedia, Creative Commons, av Steinninn. Inga ändringar har gjorts.

Grundartangi, på den norra stranden nära fjordmynningen, är ett av Islands främsta industriområden. Det ligger omkring 45 kilometer från huvudstadsområdet och 15 kilometer från Akranes. Djuphamnen kan ta emot de största lastfartygen och tankfartygen.

Två stora industrianläggningar dominerar området. En ferrokiselfabrik har varit i drift sedan 1979, och aluminiumsmältverket öppnade 1998. Sedan 2004 drivs det som Nordural under Century Aluminum. Smältverket har omkring 600 anställda och en kapacitet på 320 000 ton primäraluminium om året.

Båda projekten var omstridda när de byggdes och är det fortfarande. Tillsammans med valfångst och vattenkraftsutbyggnad står smältverk och kiselindustri i centrum för Islands mest laddade miljödebatter.

Området försöker nu profilera sig på ett annat sätt. Företagen vid Grundartangi har undertecknat en gemensam hållbarhetspolicy och arbetar för att skapa en industriell cirkulär ekonomipark som återanvänder biprodukter och drivs med förnybar el. 

I januari 2026 säkrade Carbon Iceland över 24 hektar mark här för en anläggning som ska fånga in koldioxid från den befintliga industrin och omvandla den till förnybar e-metanol för sjöfart och flyg.

När ska du besöka Hvalfjordur?

Hvalfjordur är tillgänglig året runt och vägarna underhålls även vintertid, men årets två halvor erbjuder mycket olika upplevelser.

Sommaren, från juni till augusti, är den enda riktigt lämpliga perioden för vandringen till Glymur, eftersom stockövergången då är på plats och leden är torr. Medeltemperaturen dagtid ligger kring 11 till 14 grader, gårdarna och museet har fullt öppet och dagsljuset räcker till för att köra rundan efter middagen. 

Ett datum sticker ut i år: den totala solförmörkelsen den 12 augusti 2026 går över västra Island. Vid Akranes, vid fjordmynningen, varar totaliteten i ungefär en minut, så räkna med hög efterfrågan på boende och hyrbilar både före och efter datumet.

Vintern, från oktober till mars, byter ut vandringen mot mörka himlar och tomma vägar. Medeltemperaturen dagtid ligger kring 1 till 4 grader. Kontrollera vägförhållandena innan du ger dig av och undvik kanjonen helt.

Våren och hösten är de lugnaste årstiderna. I maj och september är sevärdheterna öppna, trängseln mindre och chanserna goda till både fin vandring och tidigt eller sent norrsken.

Norrsken över fjorden

Hvalfjordur är en av de bästa platserna för att fotografera norrsken på västra Island och ett av de närmaste områdena med mörk himmel från Reykjavik. Det ligger omkring 40 minuter bort men är fritt från stadens ljussken. Skardsheidi-massivet och de omgivande bergen skärmar av ströljus och ramar in norrskenet över vattnet.

Om du kör själv finns det gott om breda och säkra fickor längs väg 47, så att du kan stanna och vänta utan att blockera vägen. Kontrollera norrskensprognosen först, eftersom klar himmel betyder mer än den exakta platsen.

Norrskenssäsongen på Island sträcker sig ungefär från september till april. Guidade norrskensturer låter någon annan sköta körningen och följa prognoserna, vilket är värdefullt under en natt då himlen bara klarnar åt ett håll.

Boende och mat nära Hvalfjordur

Det finns ingen tätort vid själva fjorden, och de få ställen som erbjuder övernattning serverar också mat. De flesta besöker Hvalfjordur på en dagsutflykt från Reykjavik eller som ett stopp på vägen mot Borgarnes, men det går att övernatta på båda stränderna.

Hvammsvik Nature Resort ligger på den södra stranden. Gästerna har tillgång till bassängerna efter att dagsbesökarna har gått, och Stormur Bistro serverar lättare rätter med lokala råvaror. Hotel Laxarbakki är en familjedriven anläggning med självhushållslägenheter längs väg 1 nära den norra stranden. Här finns bastu, en badtunna där du kan se norrsken och en restaurang med hemlagad mat och grillrätter.

Hotel Glymur ligger på en höjd ovanför fjorden i Hvalfjardarsveit och har 22 rum, två utomhusbad och en restaurang med utsikt över vattnet. Trots namnet ligger hotellet omkring 18 kilometer från Glymurleden.

Gården Bjarteyjarsandur driver en camping som är öppen året runt med gemensamt kök. Under sommaren serverar gårdsköket eget lamm och egna råvaror. Hladir har också en campingplats, intill War and Peace Museum, samt utomhuspool, badtunnor och museets kafé.

Utanför själva fjorden finns de flesta sängplatserna i städerna. De närmaste hotellen på västra Island ligger i Akranes vid mynningen och i Borgarnes norrut, medan Mosfellsbaer ligger omkring en halvtimme söderut.

Därför är Hvalfjordur väl värt omvägen

Få platser på Island rymmer så mycket på så liten yta, och ännu färre ligger bara en timme från huvudstaden. Ett av landets högsta vattenfall, geotermiska bassänger vid vattenlinjen, krigstidens betongrester i gräset och en medeltida hamn delar samma stilla fjord.

Tunneln finns för den som har bråttom. Låt dem använda den, ta väg 47 och ge fjorden de två eller tre timmar den förtjänar. Längs vägen förstår du varför Hvalfjordur räknas som en av de mest givande av Islands fjordar.

Härifrån fortsätter vägen mot Borgarnes och Snaefellsneshalvön, vilket gör Hvalfjordur till antingen en halvdagstur från staden eller det första stoppet på en längre resa genom västra Island. Turer på västra Island följer samma väg.